Jahaja.

Jag sitter här, det är söndagkväll. Tvättmaskinen signalerade just att den tvättat klart och jag borde gå och hänga tvätten. Det känns mest som att hela dagen bestått utav att jag städat i stället för att göra det jag verkligen borde ha gjort; grafen. Visst, jag kommer hinna klart med den, det är inte det, utan det är mest att jag skjutit upp den. I stället för att göra klart allt tidigt idag har jag gått runt och småpysslat med annat, som iofs också var viktigt då hela familjen kommer hem idag igen och hur kul är det egentligen att komma hem till ett småstökigt hus? Jag ställer inte ens till en stor röra när jag är ensam hemma, men ändå har jag lyckats dra ut allt till sista minuten, som om jag endast försökt undvika grafen och nu sitter här med näsan mot väggen.
Jag oroar mig inte alls för grafen. Det är inte så att jag inte bryr mig, utan det är så att... jag vet faktiskt inte, men oroar mig gör jag inte. Jag kör min egen stil, vilken är minimalistisk och utan fotografier då jag illustrerar ist för att fota, och det är allt jag kan göra. Visst, jag kan nästan känna ibland att det jag gör är för lite, men jag gillar inte att göra överdådiga saker. Jag gillar det enkelt. Om man öser på med en massa saker kan man lätt tappa känslan, man tappar det här enkla, mjuka, roliga att titta på och det blir överkommersiellt.
Så nej, jag oroar mig inte för grafen, men jag oroar mig dock för en sak.
Att göra Peter besviken.
Han blev ju så himla nöjd med mitt förra arbete och han har varit på mig som fan om att jag måste ge järnet på den här uppgiften om jag vill ha ett MVG i kursen - och det är klart att man alltid ska göra sitt bästa för annars förtjänar man inte ett högt betyg - men jag oroar mig över att han ska tycka att det jag gjort är för lite, trots att det är det jag satsar på: lite.
Jag vill inte göra Peter besviken, han har varit så jävla schyst mot mig det här året och jag vill inte att han ska känna det som att jag bara pissar på det, men ibland kan jag inte låta bli att undra: har han inte lite för för höga förhoppnigar om mig? Förväntar han sig mer än vad jag kan ge?
Jag vill bara leva upp till hans förväntningar och inte vara en besvikelse.
Samma sak gäller mina föräldrar; jag har aldrig velat vara en besvikelse. Det har bara blivit så.

Nu borde jag gå och hänga den där maskinen med tvätt och sen fortsätta med grafen. Ska åka tidigt till skolan i morgon för att slänga ihop en PowerPoint till redovisningen. Kommer vara så död.

Men mamma - som jag vet läser min blogg då och då - oroa dig inte, jag kommer hinna klart. :)